När järnvägen slutade i Sågmyra.

OCR avläst. Måste redigeras. Men original finns som PDF längst ner på sidan //TL

NÄR JÄRNVÄGEN SLUTADE I SÅGMYRA
”I midten af November detta år, eller så snart linien Falun – Sågmyra å Falu-
Rättvik-banan öppnas för trafik, mottager och afsänder undertecknad fraktgods
till och från öfre Dalarna vid Sågmyra station mot billigt arfvode.
leo Larsson”
Lördagen den 9 november 1889, eller samma dag som Gefle-Dala Jernvägs AB till-
kännagav öppnandet den 12 november av bandelen Falun – Sàgmyra, kunde läsarna
av TfFLoS se ovanstående annons.
Vem var då denne Leo Larsson och vart tog passagerare och gods som skulle ännu
längre norrut vägen?
Leo Larsson var född i Grangärde 21/4 1845. Där träffade han också sin blivande
hustru, Karin Ersdotter, född i Ähl 23/3 1849 och yngsta dotter till gruvfogden
politikern, amatöradvokaten och sockenpampen Valsarfs Erik Ersson (1800 – 1880)
och hans hustru Brita Olofsdotter (1808 – 1891), bosatta i Holen, Ãhl.
Karin hade då tagit plats hos familjens goda vänner i Sörvik och Grangärde (i
nuvarande Ludvika). Leo Larsson blev sedermera inspektor vid Stjärnsunds bruk,
nen han var en sangviniker, en orolig och äventyrlig natur utan större affärs-
begåvning och bekymmer för morgondagen.
Han gifte sig med Karin Ersdotter år 1874 vid ett stort bröllop på restaurang
i Falun, helt visst enligt dåtida sedvänjor på svärfaderns bekostnad. Enligt
vad som berättats, skall svärfaderns dess förinnan energiskt ha försökt avstyra
partiet, men lyckades i alla fall genomdriva ett äktenskapsförord. Senare, när
svärsonen lyckats trassla till sina affärer ordentligt, motiverade han detta
med ”kännedom om mängdens av vår tids ungdom egenskaper och spekulationer”.
På hösten 1875 lämnade Leo Larsson Stjärnsund för att med svärfaderns bistånd
pröva lyckan som egen företagare. Han inledde med ett fastighetsköp, som Vals-
arfs Erik i tid kunde förhindra men som skulle bli en väns snara ruin.
Till Valsarfs Eriks stora belåtenhet fick Leo år 1876 anställning vid Skutskärs
järnverk, men han fortsatte likväl med sina tvivelaktiga affärsobjekt, bland
annat Hellersbo Kvarn & Såg i Möklinta. Denna sistnämnda transaktion skulle leda
till att Leo gick i konkurs i december 1877. Svärfadern, som var en smart herre
och ganska bevandrad i juridiken, lät omedelbart inteckna fordringarna på Leo
i fastigheten. Dessutom tryggade han dotterns arv genom testamente och hjälpte
henne dessutom med boskillnad innan hon och Leo flyttade bort från Kopparberg
till Ãhl den 10/ll 1879. De bosatte sig på svärfaderns gård i Holen och Leo ar-
betade på hans kontor. Valsarfs Erik Ersson avled den 31/8 året efter, och Leo
började med att bedriva fraktagentur och spedition till ångbåtstrafiken på In-
sjön, Siljan och Orsasjön. I samband med att Siljans Jernväg (Borlänge – Insjöns
hamn) öppnades för trafik 13/ll 1884 noterades en uppgång i rörelsen.

geo bedrev också en form av åkerirörelse, vilken dock bestod i fraktavtal med
och inlejandet av forkarlar för vidare trañsporter landvägen.
leo Larsson titulerade sig nu, liksom en gång i tiden vid Stjärnsund, inspektor,
:redan hustru Karin står som jordägare!
Det var således verksamhet av ovan sistnämnda slag som Leo Larsson genoïn sin
annons ämnade bedriva vid Sågmyra station.
J-arnvägstrafiken uppehölls till en början med ett blandat tåg i vardera riktning-
en, nämligen n:o 5 med avgång från Falun  l em med ankomst till Sågmyra 2.36,
och n:o 6 med avgång från Sågmyra kl. 5.30 em och ankomst Falun Södra station
7.06. Resande hade därför god tid att for-sätta med skjuts till Leksand eller
Rättvik. Likaså hade resande från övre Dalana möjlighet att från Falun Södra
fortsätta söderut och österut med GD] :s och BJ:s morgontåg,
och med l5/2 l89O insattes extra godståg medförande uppvärrrda personvagnar.
Denna utökning av trafiken ägde rum tisdagar och fredagar fram till 3l/3 l89O,
men var huvudsakligen avsedd för kol- och virkestransport. Extra godståg nzo l
avgick under denna tid från Falun kl. 8 im med ankomst Sågmyra 9.36. Från Såg-
myra avgick extra godståg n:o l4 kl. l0 fr. och ankom Falun ll.36.
Extra persontåg började så småningom bli populära för utflykter och söndagarna
lö/6, 22/6, midsorrmardagen 24/6 och 29/6 1890. Avgång skedde från Falun Södra
kl. 9 fm och ankomst till Sågmyra lO.25. Tåget återgick från Såmnyra kl. 7 em
och ankom Falun Södra 8.25. Även söndagen den 6/7 avgick ett extratàg med samma
ankomsttid. Denna gången skedde återresan till Falun 39 minuter senare.
En stilla undran… Vad sysselsatte man sig med under dryga 9 timmar? År l89Ol
I Sågmyra!!
Vid tiden för järnvägens ankomst var fortfarande vintervägarna de kortaste,
minst kuperade, mest bäriga för tyngre transporter och följaktligen de bäst
framkomliga jämfört med de sommartid använda kärrvägarna.
Den östra delen av Bjursås socken betraktade Falun Norra och i viss mån även
Grycksbo som ”sina” godsstationer från och till vilka man hade den eftertrak-
tade och omhuldade forkörningsinkomsten. Som personstation var man också helt
tillfreds med Lustebo hållplats som öppnades 23/5 1890, och någonå vidarebeford-
ran vid Sågmyra åt det hållet förekom nog endast i undantagsfall.
;enom Sågen í=Sågmyra) med gästgiveri, färdstuga och färdstall gick vinter-
»Jägen från Falun över sjöarna Varpan, Grycken, Tansen och Gopen vidare norrut.
Man fortsatte över Årbosjön, Hyttkvarn, I-lyttsjön, Brosskvarn, Brossen vid vars
norra strand vägen nådde sin högsta punkt 263 meter över havet, och fram till
?’alutjärn som var något av en knutpunkt för olika vintervägar. Här anslöt vin-
tervägar öster ifrån över inre Rättviken och andra olika Rättviksbyar.
Stora vintervägen fortsatte genom Västgärde, där det fanns hållstuga och färd-
stall, Korskrogen i Utby och ner mot Siljans strand vid gården Skansen.

Fran Skansen, som låg i närheten av Salu-åns utlopp, gick vägen <‘í*:er Rättviken
till Stumsnäs och mötte där Morkarlvägen från Garsås och Mora.
Vintervägen mot Leksand följde den tidigare till Årboheden, över :_/rarna vid och
«.§;mk_ring Bjurtjärn, genom dalar och på västra sidan om byarna Kileï, Hisvåla, Rom-
ja, Hälla, Ullvi och Tibble.
Nu till Sågmyra järnvägsstation igen. Där hade Leo larsson till sin och forbön-
dernas hjälp en man vid namn Bik Henriksson. Från början skrevs efternamnet
Hindriksson, men det ändrades så småningom möjligen vid någon av de många flytt-
zingarna.
Henriksson var född i Hellefors den 28/ll l8l6 och gifte sig l84/-1 med Karolina
Abrahamsdotter, också hon född i Hellefors den 28/7 l82l. Familjen, som slutligen
kom att be stå också av fem barn, blev ett offer för den stora brtiksdöden i mit-
ten och senare delen av l800-talet. Med äldsta dottern född l845 flyttade de
till Ramsbergs bruk i U-län. Där föddes också äldste sonen Per Erik 14/2 l858
innan man samma år packade sina saker och flyttade till Dådrans bruk i Rättvik.
Henriksson kallades nu för Irasmästare och i Dådran utökades familjen med ytter-
ligare 3 barn, Klas August född 5/10 l86O, Lovisa född 9/5 1863 och slutligen
Karl Johan född 23/2 1868. Efter l6 år i Dådran började brukets verksamhet peka
brant nedåt och familjen utom äldsta dottern Karolina, som gift sig 1869 och ut-
flyttat till Valbo, X-län, packade den 7/4 l874 åter sitt bohag. Denna gång var
adressen Bjursås och Sågmyre AB:s nickelverk i Sågmyra. Dådrans bruk lades ned
så när som spiktillverkningen fyra år senare l878.
Men det var inte bättre i Sågmyra. Det ”tyska bolaget” blev på grand av att
världsmarknadspriset på nickel efter ett par år sjönk med med ca 2/3-delar,
konkursmässigt i början på l88O-talet.
Men redan den 9/ll l878 flyttade familjen, nu bestående av tre be¿n sedan älds-
te sonen Per Erik samtidigt liksom sin syster gav sig av till Valbo, till Åhl
och stod skriven som jordägare i Lilla Varåsen. Jordägare innebär att man äger
fast egendom och Lilla Varåsen torde vara detsamma som Bogärdet vilket på såg-
myramål är detsanma som ”Bu-jälä”.
Erik Henriksson begär den 22/6 l884 utflyttningsbetyg till Nordamerika för sig
och dottern Lovisa, men det inte helt säkert att de kom iväg dit. Detta kan ha
berott på hustuns sjukdom, då hon avled den l9/ll l884. Klart är emellertid att
ílenriksson ensam återkom till Ähl någon gång under l887 utan kunna förete flytt-
ningsbetyg. Järnvägsentreprenören, ingenjör Carl Jehanders avlöningslistor är
inte bevarade, men det är sannolikt att Henriksson fick anställning som rallare
när byggnaden kom i gång på sommaren l887.
Den 23,/ll l889, knappt två veckor efter järnvägens öppnande, flyttar Henriks-
son från Lilla Varåsen i Ähl till Bjursås och skrivs på Sågmyra järnvägsstation.
Leo Larssons och Erik Henrikssons verksamhet vid Sågmyra blev inte långvarig

och var nog heller inte någon sp. .eilt lönsam affär. Redan efter nio månader,
den l2 augusti l89O, öppnades linjen till Rättvik för allmän trafik.
Henriksson avled under ett besök i Lidköping den 3l/lO l89l möjligen hos något
av sina barn. Han var då fortfarande skriven i Bjursås, men begravdes i Lid-
köping l4/ll 1891 då han inte hade några anhöriga kvar i Sågmyra. En hörsägen
berättar, att han under sina knappa två år vid järnvägsstationen hade sin an»
språkslösa bostad i vattentornets pumprum. Detta har dock inte gått att få be»
kräftat. Helt dnöjligt är det inte, då vattentornet åtminstone under vinterhalv-
året var uppvärnt, så att vattenbehàllaren inte skulle frysa.
Trots det hårda arbetet, mycket flyttande och enkla levnadsförhållanden blev
Erik Henriksson – eller Hindriksson – nästan 75 år gannal, vilket på den tiden
var en mycket hög ålder.
Mångsysslaren Leo Larsson fortsatte sin verksamhet från sitt hem i Holen, Åhl,
en tid, men avled där den l5/l l908 i en ålder av nära 63 år.
EPIICG
Syskonen ”Svens Anna” och ”Svens Karin”, dvs Djeken Anna Andersson, * 7/l l876
och + 30/7 l962 och Djeken Karin Andersson, *l7/l l88O och + 4/9 l962, var un-
der nära 30 år grannar till mitt föräldrahem. På den tiden umgicks man. Med en
stickning i händerna träffades man i tur och ordning hos varandra vid en enkel
kopp kaffe och pratade minnen. Båda var välsedda och välkomna gäster henne hos
oss, och man såg fram emot att få höra på deras spännande berättelser från gång-
na tider under ett par tinmar när nan konmit hem från skolan. Då satt man tyst
och andäktigt och lyssnade på vart enda ord. Man var alltså ”snäll“.
Så här över femtio år senare, när nan börjar sortera upp sina barndunsminnen,
tënunner jag mig att de båda berätterskorna någon gang nämnde en ”Henrik eller
Henriksson som gick över skogen”. Ingen av dem sade varifrån han kom, vem han
var eller vart han skulle. Inte vågade jag fråga heller.
Men nu, nu tror jag att jag vet! u
(:) l99l. Olle Andersson
Källor:
GDJ arkiv i Riksarkivet
Landsarkivet i Uppsala
Boëthius: Järngruvorna i Åhl
Px i Bjursås
Fx i Rättvik
Px i Åhl
Vikar: Färdsel och färdvägar (Rättvik I:I)
Egna anteckningar från i texten nämna
sagesmän.


Original

När järnvägen slutade i Sågmyra