Jag tog en skön morgonpromenad på den vårgrönskande Promenaden. Då ropar en kvinna från andra sidan gatan, “Kan du komma och hjälpa mig?” Det är klart att man kunde. Hon studsade fram på vänster fot samtidigt som höger byxben satt fast i cykelkedjan. Det var en glittrande, tunn och mycket vid byxa. Jag lade mig på knä i det obortforslade väggruset och ryckte och slet i hennes byxor. Men förgäves! Det gick inte att rubba byxorna. Nu började det att samlas folk i en ring runt oss. Det var då som jag sa det obetänkta. “Jag ser ingen annan utväg än att vi får ta av dig byxorna.” Då bröt det sig loss en medelålders bister kvinna ur klungan och sa, “Jag kan ringa Polisen, om han där besvärar dig,” Hon blickade föraktfullt på mig. “Nej”, sa den nödställda, “Jag är säker på att han bara vill gott”. Jag började så smått att ilskna till på den bistra kvinnan. Jag fick liksom krafter ovanifrån och slet till å det vådligaste. Ritsch, sa det, när långbyxan delade sig i två. “Du är min hjälte”, sa den nödställda och klappade mig på kinden med sin oljiga hand. Hon knallade iväg något försenad upp till jobbet på lasarettet i sina fransiga långbyxor. Jag gick hem med ett leende på läpparna. “Vad har du nu ställt till med?, skrek min käraste till mig, där jag stod med olja i ansiktet och utslitna bowlingbyxknän.” “Du skulle i alla fall inte tro mig, om jag berättade”, svarade jag, fortfarande leende.