Nytt sommartoppenrekord ifrågasätts
Nu när vi fått en ny ledare på sommartoppen måste vi starkt ifrågasätta detta resultat. Det har kommit till vår kännedom att denne nya rekordhållare inför detta träningspass mutat hallföreståndaren att lägga en för honom så lätt oljeprofil som möjligt, nämligen “Bourbon Street”. Att han dessutom hemlighöll detta för sina medspelare gav honom en orättvis och oförtjänt fördel. Utöver detta har det också framkommit att han satsat stora pengar på sitt resultat och därigenom erhållit enorma vinster för egen del.
Mot bakgrund av detta måste vi be BK Milans disciplinnämnd att granska detta fall och vidtaga erforderliga åtgärder så att vi i fortsättningen får tävla på lika och rättvisa villkor.
Såsom i himmelen
-
Webmaster
- 14 juni 2022
- Kommentarer inaktiverade för Såsom i himmelen
Jag opererades tidig måndagsmorgon i Mora. Allt gick bra, men slutet av vistelsen kunde ha varit bättre. Min unge kirurg gick ut hårt. “Det är jag, som ska göra dig till elitbowlare igen”. Jag blev alldeles chockad. “Du känner väl inte mig?” “Jo, jag har läst dina journaler här på morgonen”. Isen var bruten. Vi blev som ett radarpar.
Efter fyra timmars djup narkos vaknade jag upp och kallade på en sköterska. In kommer en sån där ung blondin med hästsvans, ni vet, som finns på alla lasarett. “Nämen, är det inte nån som har vaknat lite grann”, sa hon med sin mest moderliga röst? “Jo, men ge mig ett snabbt svar! Är jag månne i himmelen, eller är jag på Mora lasarett?” Jag såg hur hon tänkte. “Har vi fått in en sån där knäppgök igen, eller fick han för mycket morfin?” “Du är på Mora lasarett”, sa hon barskt och stirrade på mig. Jag kontrade snabbt. “Du ska veta att skillnaden är hårfin mellan de båda platserna. På båda är man omgiven av de mest underbara änglar.” Hon fattade galoppen, bugade djupt och gick att informera sina systrar. Isen var än en gång bruten. Det kallas team-building. Aldrig har jag blivit så uppassad, som jag blev under resten av vistelsen. Jag tar gärna hand om team-buildingen vid träningslägret i höst.
Det blev dags för avsked och systrarna stod i korridordörren och vinkade glatt, när jag haltade iväg i mina landstingskläder, förlåt regionkläder. Jag vände tillbaka och frågade, “Är det för mycket begärt att ni skriver era autografer på mina regionkallingar, som jag fortfarande bar?” “Usch och fy!”, skrek dom och slutade vinka. Klart att man är besviken. Jag ska ta upp saken med Ulf Berg.