Så stolt jag är. Vilket spel! Och flera gubbar passade på att slå säsongsrekord, när det som bäst behövdes. Jag satt fastklistrad vid datorn i huvudstaden i nästan fyra timmar och följde spelet. Jag hade gjort ett tufft val, ett barnbarns 9-årskalas före ligamatch med kamraterna. Jag valde rätt. Födelsedagsbarnet blev sittande att resonera med mig efter jordgubbstårtan. Han är milanfan och bär stolt sin rödsvarta milantröja sedan många år, liksom sina syskon. Han blev bestört, när jag berättade att vi bowlare hade blivit hemlösa, men blev entusiastisk över våra planer på nybygge. “Vänta här, Beste”, sa han och pilade iväg. Han kallar mig så. Han återkom med sin portmonnä i handen och hällde ut alla mynt på bordet. Det var sammanlagt 12 kronor. “Det här ska Milan ha”, sa han generöst. Man tackar inte nej till ett barn, som visar prov på medmänsklighet. Jag blev rörd till tårar. Vi hade fått en grundplåt till ett ev framtida nybygge. Jag fick en stark känsla av framtidstro.