Jag kämpade mig igenom en seg idrottsgala. Inte ett ord om bowling. Det kunde väl inte ha undgått juryn att jag slog 8 strajkar i rad i höstas, tycker man. Och inte fick jag fair play-priset, i år heller. Klart man blir besviken. Det sistnämnda kan jag dock ha en viss förståelse för. Anlaget för fair play tycks minska med åren. En personlighetsförändring helt enkelt. Jag tänker på vår tids tröst. Skidskytte på TV. Man sitter där och myspyser i soffan och när svenskorna kommer in på skjutvallen, så håller man tummarna eller knäpper händerna, så att fingrarna vitnar, för att bringa skottlycka. När norskorna skjuter, så spretar fingrarna rätt ut och man jublar över varje miss. Detsamma gäller förstås herrarna. Är vi fler i klubben, som uppträder lika klandervärt som jag? Jaså, så många? Skäms på er! Att behandla ett broderland på detta omänskliga sätt! Ett land som ändå gett oss både Grynet Molvig och Syssel Kjyrkebö!