De framgångsrika lördagsmatcherna var över. Klockan var 14 och jag satt som vanligt ensam kvar i omklädningsrummet och filosoferade. “805, det var inte kattskit precis”, tänkte jag. Jag gjorde mig beredd att vandra hemåt. Då upptäckte jag att jag saknade vinterkängorna. Jag hade bytt till bowlingskor inne i hallen, eftersom det var så blött ute. Och hallen var igenbommad. Rickard hade åkt för att spela tennis. Min mobil hade batteritorsk. Då kom räddningen, trodde jag, i form av en vän från Stöten, som skulle rengöra sina klot. Men han saknade också mobil. “Ta ett par dojor ur ett stötenskåp”, sa han, “dom spelar i alla fall så dåligt nuförtiden, så det spelar ingen större roll hur skorna ser ut.” “Nej, det kan jag inte”, sa jag, “dom är i alla fall mina vänner”. “Tror du ja”, sa min gode vän. Jag insåg att nattklubben inte skulle öppna förrän vid 22-23-tiden. Jag tog då det drastiska beslutet att gå barfota hem genom staden. Har ni någonsin gått barfota på asfalt täckt av vasst grus i isande vind? Jag hann bara till Kysellska krogen innan fötterna började blöda. Jag lyckades stoppa en taxi, men när han fick se mina fötter, så gjorde han en rivstart och försvann från platsen. Inom ett par minuter kom en nylarmad polisbil. Dom slängde in mig i skuffen och körde mig till demensboendet i Hälsinggården. Men där tog dom inte emot mig. “Han har ingen ackreditering här”, sa föreståndarinnan. Jag vet inte vad det betyder, men det är säkert något bra. Återstod bara fyllecellen. “Jag känner Länsman”, skrek jag. “Då ska du ha ett rapp till”, sa en nyexaminerad polis och gav mig ett hårt rapp över armen med batongen. Väl framme vid polisstationen fick jag återse min kära sambo. Hon hade anmält mig som försvunnen, sedan hon först hade genomsökt stadens samtliga konditorier. Hon återfick mig i befintligt skick. Det blev en lång och jobbig dag, men ändå positiv, för jag slapp att se Melodifestivalen.