Äventyret är över. Alla är någorlunda välbehållna hemma. Våra 12 tappra milankrigare drog i härnadståg till Gotland för att vinna ära, guld och berömmelse. Det var lätt att inta ön. Av Peter Hultqvists stora nya försvarsstyrka syntes inte ett spår. Det bidde till slut en bronspeng. Det var Laudrup som, trots skada, kunde bärga en hedrande tredjeplats. Men vi vann i vanlig ordning banketten. Ingen hade skvätt på sig så mycket raukvatten som vi. Det låg en skön doft av Aqua Vera över hela festlokalen. Vi var också mest högljudda. När Laudrup kallades upp på scenen, visste jublet inga gränser. Problemet var bara att han satt på muggen och kollade basketresultaten. Pinsamt! Vi kommer att hissa upp hans matchtröja i taket på San Siro i stället. Våra medföljande slavinnor Ulla och Inga-Lill glänste och tog hem en guldmedalj och en brons. Vi gratulerade artigt, men det drog onekligen en viss vanära över oss modiga herrkrigare.
Lopez satsade stort. Dagen innan avresan slängde han sina klot i Faluån och åkte till Sandviken och köpte två nya, glänsande, självsökande missiler. Han har inga spärrar den mannen. Det hade han inte på Gotland heller, men i den sista serien rullade han in 242. Vet i sjutton hur det gick till. Han döptes på fläcken till Patrik Sjöberg, men våra medföljande väninnor tyckte att han mest liknade en gammal, rostig Volvo 242, vilket numera är hans nya artistnamn. Kärt barn har många namn. Vi kommer inte att hissa upp hans matchtröja i taket.
Dagsutflykten till Fårö blev resans höjdpunkt. Ingmar Bergmans ande vilade över ön. Plötsligt stoppades vi av Håkan Söderkvist. Annars måste det ha varit hans bror. Så lika var dom. Han hette i alla fall Gren. En jättelik asp hade fallit över vägen. Vi fick vänta en halvtimme, medan han kapade stammen och plockade bort gren för gren. Hungern höll på att slita oss i bitar. Alla näringsställen var stängda. Mazzola, med tre brutna revben, lotsade oss till raukparken på västra sidan av ön. Vår största skönhetsupplevelse under resan, med undantag för Volvos 242. Själva Visby var också en höjdare. Så gammal, så vacker, så välskött, så trygg. Att gå genom stadens gränder om nätterna kändes betydligt tryggare än i Falun. Ett varmt tack till Hans Engström, som hade planerat resan på ett föredömligt sätt.