Jag stämde träff med min avlägsne vän läkaren, på San Siro, över en bit mat och en efterföljande serie. Jag ville ha en diagnos, med anledning av att jag sänkt snittet från 190 till 160 på 25 år. Jag förbjöd honom samtidigt att använda ordet “åldersbetingat”. Det har jag hört till leda på vårdcentralen. “Du förstår”, sa läkaren, “fr o m 50 års ålder börjar kroppen långsamt vittra ner, du får mindre muskler, sämre leder, sämre balans, sämre koncentrationsförmåga och sämre lukt”. “Ja, men jag har fått mycket bättre kamrater”, genmälde jag. “Njut av det du, men det har endast marginell betydelse för dina resultat”. Han slog mig med 163-160. “Du betalar kalaset”, sa han och jäktade iväg. Dessa stackars fattiga stafettläkare, tänkte jag.
Jag var totalt nere. Jag packade två av mina tre klotväskor fulla med klot och hasade mig ner till Faluån. Mitt på gångbron lyfte jag upp väskorna på broräcket och beredde mig på att putta ner dom i ån. Då gled bowlinglegenden Gunnar Näslund ut på den närliggande balkongen och skrek “Hoppa då!” Jag sa åt honom att gå in och lägga sig. Tankarna virvlade runt i mitt huvud likt en Llorentestrajk. Jag tänkte på hur oerhört mycket skruv det fanns kvar i kloten. Dom kommer att skruva sig ner till sjön Tisken. Om 20 år beslutar dom äntligen att rena Tisken. Då upptäcker man, bland bottensediment och tungmetaller från gruvbrytningen ända sedan 1200-talet, 4 st bowlingklot. En världssensation. Man drar snabbt slutsatsen att bowlingen uppfanns i Sverige redan på 1200-talet.
Jag skulle just utdela den grymma putten av väskorna ner i det mörka djupet, när den glade bowlingtränaren, som var ute på sin kvällspromenad, närmade sig och hojtade, “Tjena, ska du hänga med till Åland och dansa tango med en tant?” “Självfallet”, svarade jag på kungligt maner och plockade generat ner väskorna från broräcket. Jag vandrade hem genom staden likt Stig-Helmer med en gnisslande hjulväska och en blytung väska över axeln. Tog hissen upp till lägenheten på 6:e våningen och öppnade dörren. “Ut”, skrek min sambo, “dra inte in det där skräpet i den nystädade lägenheten!” Hon slog igen dörren framför näsan på mig, som bara en uppretad kvinna kan göra.
Jag var på nytt på väg in i en svacka. Jag tittade på hissen och tänkte. Den där används procentuellt väldigt lite. Jag placerar mina två väskor i hissen. Där kan dom få fortsätta sitt liv, farande upp och ner, precis som formen hos milanspelarna. Nästa morgon satt det ett stort rött anslag på väggen i hissen, “Tag genast bort väskorna ur hissen, annars skickar vi dom på soptippen!” Jag gick in och hämtade en gul post-it-lapp, placerade den på anslaget och skrev “TACK!”