Efter en resa i medvind och solen i ryggen var förväntningarna stora hos våra rödsvartrandigga tigrar inför de båda matcherna mot Karma B och C. Efter en någorlunda inledande serie föll vi ihop som en frostnupen och maskäten Karljohansvamp. Karmas tre quinnor hade avgjort matchen redan i tredje serien, och vann till slut med 12-8. Llorente och Mazzola var de som först upptäckte att vi inte var på någon svampexcurison utan faktiskt på en bowlingbana. De fick till slut ihop 647 respektive 631. Inför dagens andra match, mot Karma C, ställdes en fråga under peptalket om vi skulle förlora ytterligare en match. “Aldrig i livet” skanderade de fyras gäng så att flera i publiken satte kaffet i vrångstrupen. Det såg ganska bra ut, 10-5 efter tre serier. Då hände två saker. Honda vaknade ur den dvala han drällt omkring i under hela förmiddagen, och drämde till med 201. De andra tre, somnade om. Vi behövde en poäng, men fick två, vinst med 12-8. Värt att notera f.ö. var att Honda var jämnheten själv, dock på en låg nivå, 2 x 612. Llorente varnades för hårt spel, men det lönade sig då han var den ende som kom över 1300 poäng på de 8 serierna.
Men…. vi hade roligt, och det är ju det som är meningen.