Ett fall framåt

Står och duschar. Kommer plötsligt ihåg att jag glömt schampot i sovrummet. Kliver ut utan att torka fötterna. På det plastiga sovrumsgolvet gör jag tidernas luftfärd. Mina båda fötter far snett, bakåt, uppåt mot taket och jag landar på vänster handled i golvet och med pannan mot en träpall. Vrålet är Tarzanlikt. Min närmsta väninna (f d hushållerskan) kommer rusande och frågar, “Vad håller du på med?” Det är liksom inte den kommentaren man vill ha, när man ligger stukad och naken på golvet med ansiktet förvridet av smärtor från både handled och huvud. “Hur ska det gå med bowlingen”, säger jag. “Ingen fara”, säger väninnan. “Enligt uppgift från dina kamrater, så använder du varken vänster handled eller huvudet, när du bowlar”. Jag satte upp henne på transferlistan direkt. Jag är nu stammis, inte bara på Nya Conditoriet i Borgholm, utan också på Vårdcentralen och Apoteket. Jag sitter här svårmodig och spekulerar, “Ska jag någonsin kunna diska mer?”