Traditionen bjuder att jag varje långfredag går ut i ottan och bryter en gren ur häcken. Sedan är det dags att väcka hushållerskan, slita av henne täcket och piska henne på de blottade skinkorna. Detta till åminnelse av Jesu lidande. Traditionen är bruten. Jag ögonopererades under Skärtorsdagen (!) och kunde inte uppbringa den kraft som erfordras för att pinandet skulle bli meningsfullt. Operationen fick ett överraskande förlopp. Man hade precis täckt över ansiktet med den tunga operationsmattan och öppnat hålet i vilket operationen skulle genomföras, när en av sköterskorna skulle reglera stolsinställningen. Jag gick i taket och stannade inte förrän min näsa kolliderade med den starka operationsarmaturen. “Nej, nej, nej”, ropade läkaren. “Nu får vi göra om allt från början”. “Jag ber tusen gånger om ursäkt”, sa sköterskan, “det här har aldrig någonsin hänt förut”. Jag tyckte att jag kände igen visan. “Ingen fara”, sa jag, “jag har en kompis, som fick ett högerknä inmonterat på vänster ben för ett par veckor sedan. Det var värre det”. Mitt inlägg möttes med iskall tystnad. Operationsmattan slets av och lämnade fyra stora blaffor till “klistermärken” i mitt ansikte. Dags för nystart. Mitt under operationen frågade läkaren, “tar du Varan?” “Nej, jag är nykterist”, sa jag. Jag trodde att han ville ge mig något lugnande. “Bra, det har nämligen inträffat en kraftig blödning i ditt öga”. Operationen slutfördes och ser ut att ha lyckats. Men, som jag ser ut. Stora “klistermärken” i pannan och på kinderna och ett öga som ser ut som rårörda lingon. I denna vårens vackraste tid ser jag ut som en nyutslagen Bosse Högberg. Från köket hör jag hushållerskan nynna på “Sånt är livet”. Det påskyndar inte läkningsprocessen direkt. “Det är Guds straff”, säger hon. Jag tänker ta mitt straff. Jag tänker inte gå ur statskyrkan, även om en sådan åtgärd skulle kunna finansiera en kvalmatch. Det är häftigt att betala skatt, sa en f d statsminister.