Vi måste komma i samklang med våra supporters. Deras hetsiga uppträdande och svordomsspäckade utfall gör det ibland svårt att vara coach. Som efter lokalderbyt i lördags. Dagen efter kom supporter 2 insläntrande i klubblokalen och ondgjorde sig. “Hur f-n kan ni låta bli och skrika under matcherna? Nästan alla andra lag gör ju det?” “Vi i BK Milan har en annan ideologi”, försökte jag. “Vi försöker skapa en inre harmoni, där vapnet i stället är ett leende, som känns ända in i bukspottkörteln. Vi älskar alla våra klubbkamrater och deras spelglädje. Ja, vi tycker t o m om våra motståndare, åtminstone så länge dom uppträder anständigt.” “Ja, men lite kan ni väl skrika. Du hörde väl för f-n Falu BK?” “Nej, vi är så gamla att vi måste använda den lilla energi, som till äventyrs finns över, till att koncentrera oss på nästa slag och att orka gå upp på rätt bana, i stället för att skrika oss trötta.” “Om det ska vara på det dj-a sättet, så vill jag inte vara huligan längre.” “OK”, sa jag, “vi tycker om dig ändå. Vi ses i Rättvik.”