[Obs OCR avläst. Kan innehålla små textfel]

EN SLÄDFÄRD FRÅN FALUN TILL SÅGMYRA MEDAN JÄRNVÄGEN BYGGDES.

Av Olle Andersson

I mitten av 1980-talet hade jag i samband med mitt forskningsarbete i järnvägarnas historia unika möjligheter att studera Gefle-Dala Jernvägs arkivalier som finns bevarade i Riksarkivet. Där fann jag mycket handlingar från tiden för byggandet av banan Falun-Rättvik- Mora Noret-Orsa, FRMJ, under åren 1887 – 1892.

Bland protokollsbilagor, utan hänvisning till någon särskild paragraf, fann jag en handskriven reseskildring av en slädfärd mellan Falun och Sågmyra och åter medan järnvägsarbetet pågick som bäst. Rubriken var ”Utefter Falun-Rättvikbanan” men någon upphovsman till tiII dessa tätskrivna folioark fanns inte angiven. Färdvägen gick över Lövhyddan till Botäkt och Bergsgården, följde landsvägen till Bengtsarvet, Grycksbo och Bjursås. Efter omvägen över Bjursås kyrka och storgården vände man och vid skarpsveden tog av till höger på vägen mot Gopa och Sågmyra. Resan innefattade även en fotvandring till Hyttkvarn som blev vändpunkten.

När gjordes då denna slädfärd och vilka var det som var med?

Med ledning av vissa i referat-et angivna uppgifter om arbetets fortskridande med rälsläggning etc, lokomotivet ”Björn” och utfyllnaden av järnvägsbanken vid BjörnhåIan mm, har tidpunkten kunnat fastställas till }lördagen den 27 oktober 1888. Dessutom stämmer väderleks- statistiken överens med förets beskaffenhet.

GDJ lokomotiv nr 26 ”Björn” fick redigt från sina ordinarie uppgifter som växlingslok i hamnen och norra bangården i GävIe under tiden 8 – 3I oktober för att föra ut fyllnadsmassor och räIs mm till dess entreprenören, ingenjör Carl Jehander, skulle hinna få sitt eget lok ”Carl” tillgängligt” ”Björn” återvände till Gävle den 1 november.

Om resenärerna kan man bara gissa. Det skulle nog inte vara helt fel att förutom hästkusken befann sig i släden någon av järnvägsbolagets styrelsemedlemmar, kanske rent av dess ordförande grosshandlaren i GävIe Sten Nordström eller apotekaren i Falun Thure Göransson. Bakom pennan kan man tänka sig en sekreterare ellerjournalist. Med tanke på det bristfälliga föret, var det nog inte fler än tre personer som fick dela på utrymme och matsäck.

För att inte något av den tidens anda och stilistiska akrobatik skulle gå förlorad återges härnedan reseskildringen i oavkortat och obearbetat skick. Författarens enda ingrepp består i att stavningen ändrats till nutida språkbruk. vissa förtydliganden har gjorts i form av noter.

UTEFTER FALUN_RÄTTV]KBANAN.

Morgonen var mulen och grå. Mycket Iockande för en utflykt föreföll den just inte. Men ”en mulen morgon ger en klar dag”, menade vi för- resten fanns intet val. Hästarna voro tingade dagen innan, och det nykomna föret låg, som vi hoppats och beräknat, kvar. Tunt var det, men det skulle bliva bättre uppåt ”Bjus”, så hade dock uppgivits. Väl ombonade i pä1sar och vintermössor, med fötterna i en varm fäll och med en väIförsedd kantin i släden, trodde vi oss för övrigt kunna trotsa både väder och väglag.

Vi voro lust inte sent ute, men tidigare än vi hade ”Björn” börjat sin verksamhet för dagen. Med ångan uppe. och röken bolmande ur sin skorsten, stod han mellan staden och Stennäset och väntade på den sista fyllnaden i ett halvt dussin grusvagnar. Och nu bar det iväg med dem. Under starka puh, puh, puh, puh, skjuter ”Björn” dem fram- för sig över järnvägsbron och försvinner snart in i skogen. Efter att hava passerat stigningen och skärningen ovan bron, hämtar han andan ett ögonblick men fortsätter ånyo sin väg åt Bergsgården till.  Ej långt därifrån finna vi honom vid ”BjörnhåIet” på egendomen Botäkt, varest han stannar med sin Iast. Hit hade skenläggningen hunnit i början på denna vecka. Man hade beräknat, att på onsdagen nå fram tiII Bergsgården, men var först tvungna att stoppa i ”Björnhålet”. Detta ställe har visat sig ganska besvärligt under järnvägens byggnad. Till föIjd av den lösa myrmarken har banken flera gånger ”satt” sig här och i stället för att fortsätta framförandet av syllar och skenor, hade ”Björn” för att komma vidare, nödgats hitskaffa fyllning för bankens höjande. Och nu var här liv och rörelse. På grusvagnarna myllrade det av arbetare som hastigt och lustigt förpassade innehållet ned på banvallen. Tydligen skulle ”Björn’ icke behöva göra många turer hit, förrän stället blev trafikabelt.

Vi-d Bergsgården är bron över vattendraget därstäden sedan länge färdig, och till de blivande byggnaderna å Bergsgårdens station med dess utomordentligt vackra 1äge vid Gryckens strand, är grunden lagd samt arbetet med stationshusets uppförande börjat. Det blir Iiksom övriga stationer utefter banan av trä.

Sträckningen efter sjön Grycken, vars östra strand järnvägen följer långa stycken jämsides med den nya landsvägen till Bjursås, är en av de vackraste som banan har att uppvisa. Bortom fru Munktells egendom Bengtsarfvet drager sig järnvägen mera västligt hän mot Grycksbo bruk, under det landsvägen, vilken vi fortfarande fö1jde, fortlöper i nordväst1ig riktning in i hjärtat av Bjursås.

Förhoppningen om bättre före efter vägen här visade sig tills vida- re fullkomligt ogrundade. Det gäl1de att efter bästa förmåga hålla sig mellan de djupa kärrspåren, från vilkas kanter lossnade stenar och frusna jordklumpar a1lt som oftast gnisslade under medarna. Kom man väl en gång ned i dessa spår, hade man svårigheter nog att komma därur igen.  På höjdsluttningarna mot Gopadalen passeras Storbyn 1 ) från vilken en bland Dalarnas nu levande kyrkoherdar 2) stammar och vilkens ut- 1ändskt klingande namn är en översättning ti11 främmande tungomål av födelsebyns. En vidsträckt utsikt öppnar sig från höjden här över den nyss nämnda dalen och hän til1 de berg som i söder och väs- ter begränsa densamma. Från järnvägen, som framlöper på Gopens södra eller sydvästra sida, har man en kanske ännu vackrare anblick över sjön och de odlade bergssluttningarna på dess motsatta strand.

Sedan vi lämnat ”stora vägen” vid Skarpsveden och kommit in på Copa- vägen blev dock förhållandena bättre, emedan denna icke blivit så mycket sönderkörd med hjuldon.

Vid nordvästra hörnet av Gopen ligger Gopa by vars gårdar äro belägna den ena ovanom den andra från sjöstranden uppåt den höga bergs- sluttningen, till vilken ock vägen klättrar upp medelst en lång och väldig backe 3 ) . Våra förfäder synes hava varit varma beundrare av naturen och storslagna utsikter om man får döma av det förhållandet att de allmänneligen byggde sina väqar över de högsta berg, som de utan alltför stora svårigheter kunde nå. Gamla landsvägen mellan Falun och Bjursås lämnar, liksom många andra, kraftiga bevis för detta påstående. Sedan vi hos handlare B, 4), från vars bostad man har en förtjusandel utsikt över en stor del av Gopen med omgivande höjder och berg, anlitat kantinens innehåll och stärkt våra krafter för allvarsammare ansträngningar, anträddes färden till fots vägen till den närbelägnaSågmyran och vidare till Hyttqvarn.

Innan man hinner den skäligen oansenliga bruksanläggningen, skådar man med förunran på högsta punkten av vägen den slottsfiknande byggnad som här uppfördes under den tid Sågmyran för millioner dansade mellan tyskarnas händer. Den står kvar där som en väIdig gravvård över de stora planer och förhoppningar vilka nu grusats och förintats. Utsikten från den högst belägna punkten är en av de mest omfattande och vackraste i trakten, men intrycket därav blir vemodigt vid åsynen av den ödsliga byggnaden med sina tomma eller med bräder igensatta fönster och dörröppningar samt sitt i övrigt förfallna utseende. 5 ) .

Anblicken av det ett stycke längre bort belägna ”bruket” 6 ) är icke heller mera glädjande. Även här är nästan lika tyst och öde. Boningshus, som tillhörde bruksanläggningen, äro förvisso bebodda, men ingen eld flammar i hyttan, inga hammarslag ljuda i den stilla Iuften, endast vattnet i ån sorlar entonigt sin väg fram.  Efter att strax ovan bruket ha passerat ån och den där belägna sågen, som jämväI även den stod overksam, voro vi framme vid järnvägs- banken som härifrån framgår efter västra stranden av Arbosjön och invid vilken vi snart finna platsen för den blivande stationen. Såg- myran, vars läge blir synnerligen vackert.

Vi vandra här över nybruten mark. Det är synbarligen icke länge sedan terrasseringsarbetet pågick härstädes. Ja, det pågår ännu från tre utefter sjön ännu icke fullbordade bergskärningar medelst ut- fyllnad med sten över mindre vikar i sjön. Sedan vi kringgått ett par av dessa, vågade vi risken att på den falska Rans tak vandra över en tredje från den ena ”tippen”, som spetsen av den under ut- fyllnad varande järnvägsbanken kallas, till den andra. Övergången gick lyckligt, ehuru den svaga isen buktades och knakade under våra steg. Ett par av de nämnda skärningarna utmed sjön är rätt ansenliga och torde taga icke ringa tid att komma igenom. Arbetet går ganska Iångsamt, emedan bergarten består av mycket sköIig gnejs på ,ritt en sprängskotten utöva föga verkan. Arbetspriset uppgavs vara 3:50 kr per kbm rössprängt berg. Arbetaren skulle då hålla sig med alla verktyg.  I nordvästra hörnet av Årbosjön utmynnar ett mindre vattendrag, vilket passeras på en bro till vilken stenarbetet är fullbordat emedan järnöverbyggnaden ännu icke uppsatts. Ifrågavarande bro uppgavs vara den 6:e i ordningen efter banan till vilken stenarbete utförts.

Å broarna vid Stennäset och Bergsgården äro, som bekant, järnöverbyggnaderna uppsatta och arbetet därmed vid Floholm torde i dessa dagar avslutats.
I närheten av Gopa, varest banan i en betydligare skärning korsar den genom ÅI till Leksand ledande vägen, har en större landsvägsbro byggts över banan. 7).

Sedan man passerat den ovan nämnda bron över vattendraget intill nordvästra hörnet av Arbosjön, löper banan fram över den s.k. Årboheden, vilken dock här inte gör skäl för namnet hed enär trakten är starkt kuperade så att banan framgår genom den ena skärningen efter den andra. Här har man dock icke varit angelägen att kringgå höjdejna utan tvärtom med avsikt framdragit banan tvärs , ja till och med längs igenom desamma. Höjderna här utgöres nämligen av grusåsar, de enda, i vilka verkligt gott grus förekommer på hela sträckan till Rättvik. Någon grusning av banan kommer icke heller att äga rum förrän skenläggningen nästa år hunnit hit, men kan då fortgå icke blott söderut mot Falun utan även mot Rättvikssidan i samma mån som skenläggningen åt det senare hållet fortskrider.

Den sista, dvs den längst norrut belägna av de grusåsar, genom vilka banan här framdragits, benämnes av järnvägsarbetarna ”Brömsens bom” över Falun-Rättvikbanan. Ett område av ett par tunnland av ifrågavarande ås har nämligen av VD i Siljans Jvgsbolag, den bekante leksandsstorheten Bröms Olof Larsson som säkerligen icke utan fog miss- tänks för att sko sig på Falun-Rättvikbanans bekostnad, inköpts. Grustag som behövs för järnvägen äro i allmänhet mycket inkomstbringande egendom för innehavaren. Det uppgives ha varit Bröms avsikt att överkomma så mycket som möjligt av det grusförande området här, vilket onekligen för honom skulle ha varit en god affär. Dess bättre blev han förekommen av järnvägsbolagets styrelse, som skyndade att tillförsäkra sig ett gruslager av  omfattning, att något behov av grus från det av Bröms inköpta området icke kan komma ifråga. Han lär följaktligen få nöja sig med ersättning för jämnt upp den mark som upptages av järnvägens sträckning över hans-område. Men så lär han ha köpt detta ganska billigt. Halva köpeskillingen utgjordes av en aktie i siljans Järnväg 8), vilket värdepapper av säljaren antagits som mycket gott.

Vägen från Årboheden fram till Hyttqvarn erbjuder ingenting av intresse. Några få spridda gårdar passeras innan man kommer fram till qvarnen, vilken är känd i orten sedan gammalt som ett rastställe för vägfarande vintertiden. Här framgår nämligen vintervägen mellan Falun och Rättvik samt övre Dalarna. Stället ligger ensligt nog i ”villande skog”, men läget är därför icke ödsfigi och den här iram- frytande ån med dess sorl, kvarnens gång samt bruset av det genom en öppning högt uppe på qvarnväggen nedstörtande drivvattnet giva omväxling och Iiv åt tavlan. Drivvattnet till qvarnen ledes genom en kanar på andra sidan ån från en damm högre upp i vattendraget och löper vid qvarnen tvärs över ån i en högt upp i luften uppförd ränna liknande med sina långa sidostäIlda bärstolpar en kollossal mångfoting.

Vi fortsätter vandringen förbi Hyttqvarn efter banan ännu vid pass en kilometer i förhoppning om att komma fram till stranden av Hyttsjön. Som sjön emellertid tycktes visa en aavgjord obenägenhet att närma sig inom synhålI från järnvägsbanken eller kanske rättare tvärs om, och tiden börjat lida ett stycke på eftermiddagen kommenderades halt och helt om marsch. avståndet från Falun till vänd- punkten torde uppgå tilI 3 1/4 miI landsvägsIedes. Efter banan är avståndet något mindre.

Återkomna till Hyttqvarn ockuperades av oss gårdens största rum, som för övrigt under den senaste tiden innehavts och fortfarande innehavs av en av järnvägens ingenjörer, en av dessa medborgare som hava den vackra, men mödosamma uppgiften att såsom pionjärer gå fram mången gång i öde, hart när oframkomliga obygder och genom dessa leda utförandet av samtidens bekväma och snabba kommunikationer, förmedelst vilka även dylika bygder kunna ryckas upp till riv och utveckling.

Att Falun-Rättvikbanan i detta avseende icke kommer att bliva utan inflytande på de sparsamt bebyggda skogstrakter, som hon här löper igenom, torde det icke vara för djärvt att förutsäga.

Vår körsven hade beordrats att här möta med hästarna. Under det vi efter deras ankomst voro sysselsatta med ett nytt och kraftigt anfall på kantinens förträffliga innehåll, anlände vår värd, vars lokal vi självmäktigt tagit i besittning, och med honom den i Sågmyran stationerade ingenjören. De kommo från utby och hade hela vägen ”gått Iinjen” över skogar och berg.

Efter ett vänligt avsked från ”schinörerna” anträddes återfärden i den angenämaste stämning och i det vackraste väder med en klar och strålande vintersol. Det gamla ordspråket att en mulen morgon ger en solig dag höll streck denna gången. Innan vi hunno fram till landsvägen, hade vi emellertid tillfäIle att avprova en av bygdens skogsvägar, som ställde såväI dragarna som vårt tåIamod på hårt prov. Den vittnade bättre än något annat om behövligheten härstädes av en tidsenligare kommunikationsled. Med en eller ett par fots snö över de mångtaliga stötestenarna torde den vara passabel nog, men nu var den ”oharskligt” svår.

Gopa hade på förhand bestämts till ”kaffestation”, vadan vi även nu rastade där en stund. Det var dock ännu för tidigt på dagen för att här kunna erhålla en häIsning från Falun, vilket eljest kunnat Iåta sig göras, ty enligt vår värds, handlaren B:s, utsago synes under kväIIarna, särdeles då himlen är molnhöljd, återskenet av vår goda stads elektriska belysning ända hit på 2 L/2 mils avstånd ”och det var så vackert så”. Nu blevo vi icke i tillfälle att iakttaga det förrän på vägen utefter Grycken. Märkligare var det dock, att det sedan icke var skönjbart ens mellan Stennäset och staden, eller åtminstone icke förrän in på stadens första gårdar i Östanfors. Men så hade samhället ock för aftonen omhägnats av en den allra solidaste ”Falu-dimma ” .

Arbetet å järnvägsanläggningen har, särskilt under de senaste månaderna, drivits med stor fart. Banan är nu terrasserad på 33 1/2 kilometer eller till fullt 2/1 av hela dess längd. Terrasseringsarbetet har emellertid avslutat för året, men bergskärnings- och sten- arbetena fortgå Iiksom ock skenläggningen, vilken man hoppas kunna fortsätta fram till Grycksbo om ej alltför ogynnsam väderlek inom den närmaste tiden inträffar.”

—oo0oo—

Noter:

1 ) Med storbyn menas här byn storgården på väg upp mot Dössberget.

2) Kyrkoherden är Anders Magnevill, bondsonen som studerade tiII präst och bytte sitt efternamn Eriksson genom att översätta hem- byns namn till latin, ”Magna Villa”. Han var född den 6 oktober 1849 och blev så småningom kyrkoherde i Grangärde. Bland hans skrifter kan nämnas Bjursåsmålets ordförråd utgiven år 1913.

3) Reseskildraren avser här den s.k. Jonsbacken, som numera omdöpts till Gul1nässtigen.

4) Handlare B avser Johan Erik Bergfeldt som drev affär och seder- mera även pensionatsrörelse i hörnet Bengtsgårdsvägen-Gullnäs- stigen. Fastigheten kallas än i dag av ortsbor för ”Pensionatet” Bergfeldt var född i Falun den 22 november IB3B och inflyttade till Sågmyra tillsammans med sin hustru Karolina Vilhelmina, f. Bergman i Rättvik den 7 oktober 1850, år LBB2.

5) Tyska slottet, även kallat Ådala uppfördes 1872-73 som bostad åt direktören för Sågmyra Nickelverk AB Sigmund Skifferdecker och gruvingenjören Karl Edmund Frege. Efter konkursen utflyttade de båda tyskarna åren 1878-19 och byggnaden fick för- falla tills den såldes ock revs 1889.

6 ) Lämningarna efter Sågmyra Nickelverk AB ägdes vid denna tid av dess siste förvaltare hyttingenjören Anders EmiI Eckerbom bodde i det ena av de två bostadshusen.

7) Landsvägsbron är den vid Lillänget för vägen mot Tällberg, Solarvet, Rexbo och Insjön.

8) Siljans Järnväg avser sträckan Borlänge Insjöns hamn, öppnad 1884, som sedermera uppgick i södra Dalarnes Järnväq.

c L994 O.A.

 

---

Original PDF
En slädfärd från Falun till Sågmyra medan jänvägen byggdes